Infrastruktur

I den pågående industriomställningen i norra Norrland står klimatintressen mot lokala naturintressen, när den så kallade vildmarken i norr riskerar allt bli allt mer fragmenterad genom hyggesvägar, kraftledningsgator och vindkraftsanläggningars enorma elnät. På vägarna rullar lastbilar till och från gruvor, skogsbruk, industrier och byggarbetsplatser, ofta långa sträckor. Samtidigt saknas järnväg, framför allt den utlovade Norrbotniabanan, för att möjliggöra ett mer hållbart resande. 

Klimatanalys Norr tog hjälp av Arne Müller för en sammanställning av transportvolymer från en del av de gruvor som planeras, där framför allt malmtransporterna förväntas gå på landsväg. Genomförs alla dessa gruvprojekt riskerar vi kraftiga ökningar av koldioxidutsläpp i Norr- och Västerbotten, samtidigt som en ökning av transporter på just landsväg innebär ett hot med en redan hårt trängd rennäring. Läs hela rapporten här: 800 varv runt jorden. 

Vårt fossilbaserade transportsystem

Dagens transportsystem är i huvudsak fossilbaserat och har därmed en stor klimatpåverkan, vilket gör att det måste ställas om till ett hållbart system. Det innebär en i grunden rejält förändrad syn på vad mobilitet är, samtidigt som människor ska kunna bo och leva både i städer och på landsbygden. Den svenska transportsektorn står för en tredjedel av Sveriges utsläpp av växthusgaser – och då har man här inte räknat in vare sig utrikesflyg eller sjöfart, och fossilberoendet ligger på 80 procent. 

Vägtrafiken står för den största delen av utsläppen, och transporternas klimatpåverkan beror på tre faktorer:

• Körsträcka
• Energieffektivitet
• Utsläpp från produktion och användning av drivmedel respektive elproduktion

För en snabb klimatanpassning behöver samtliga av dessa faktorer förbättras, och det krävs en mer effektiv samhällsplanering som ser till att minska transportbehovet och förändrar beteendemönster, samtidigt som vi behöver mer effektiva transportslag och en övergång från fossila drivmedel till el eller hållbara biodrivmedel. Det här innebär att en storskalig transporteffektivisering är nödvändig, och här behöver man se över hela samhällsplaneringen, och infrastrukturinvesteringar behöver styras över till klimatsmarta transportslag. 

Den försenade Norrbotniabanan

Tågtrafiken måste gynnas så att den kan ta över persontransporter från bil och flyg, samt godstrafik från lastbil. På ett nationellt plan måste Sverige satsa på både utbyggnad och upprustning av det befintliga järnvägsnätet, liksom elektrifiera alla banor. Varken järnvägslinjer eller industrispår ska läggas ner, utan vi behöver istället satsa på nya stambanor som knyter samman storstäder och mellanliggande orter. 

En särskild satsning på regionala banor är nödvändig om vi ska kunna säkerställa en bred och rättvis omställning av transportsystemet – och nattåget behöver utvecklas. 

Norrbotniabanan, den tågsträcka som länge planerats att dras mellan Umeå – Robertsfors – Skellefteå – Piteå – Luleå, har varit en långkörare som periodvis finns med i den nationella planen för transportsystemet, och periodvis saknas. Först 2018 var det byggstart för den första 12 kilometer långa sträckan Umeå-Dåva, som fram tills dess att sträckan till Skellefteå är klar enbart kommer att användas av godståg för att transportera träbränsle Umeå värmeverk i Dåva. I december 2023 vann järnvägsplanen för Dåva-Skellefteå laga kraft. Totalt omfattar Norrbotniabanan 27 mil ny kustnära järnväg. 

Norrbotniabanan har två syften, och det första är att förbättra godstransporter. För dessa finns tidsvinster på flera timmar, samt att man kan lasta mer på varje tåg. Då många av de tunga industrier som finns i norra Norrland ligger vid kusten och exporterar huvuddelen av sin produktion, räknar man med att kunna öka godstransporterna med närmare 40 procent. Det andra syftet är att förbättra persontrafiken, då man med tåg snabbare kommer kunna nå stora – och snabbt växande – orter som Umeå, Skellefteå och Luleå. Detta bör leda till att arbetsmarknaden blir rörligare och att invånare kan bo och studera eller arbeta på olika orter. Idag är Skellefteå och Piteå bland de största orterna i Sverige som saknar persontrafik på järnväg.