Midvinter, i början av 2025

I många år arbetade vi envist och med kraft för att sprida insikten i Norrbotten om att en klimatkatastrof hotar oss. Jag brukar räkna den studiecirkelledarkurs om klimathotet, som Urpo Taskinen höll för naturskyddare från olika kretsar i länet i början av 2007, som startskottet för arbetet med klimatfrågan i Naturskyddsföreningen i Norrbotten. Givetvis hade många här uppmärksammat från media och från aktiviteter på andra håll i landet att allt fler oroade sig för klimatet. Redan under 1990-talet kunde vi på håll följa FN:s arbete med Kyotoprotokollet, som gick ut på att de rika länderna skulle ta ansvar för sina historiska växthusgasutsläpp, medan de fattiga länderna som nyligen börjat använda fossila bränslen inte skulle behöva betala för andras synder. Vilket blev föremål för mycket internationellt gnabb, och alltför lite gjordes.  

Kanske är jag lite inåtvänd när jag påstår att Naturskyddsföreningen var den första folkrörelsen i Norrbotten som började driva att klimatkrisen måste stoppas. Men jag kommer bara ihåg en och annan enskild debattör i Norrbotten, kanske någon forskare och någon politiker som tog upp vad de kallade ”växthuseffekten” eller möjligen ”klimatförändringarna” i början av 2000-talet. Bland folkrörelser kommer jag inte ihåg någon annan förening som agerade här. Fast Hela Sverige Ska Leva fick runt år 2010 en mycket klimatengagerad länsordförande som fick saker att hända.  

I vart fall, vi arrangerade föreläsningsturné, återigen med vår klimatkännare Urpo Taskinen, och vi arrangerade Framtidsveckan 2014 och 2015 med framlidne Gösta Eriksson, grundare av Bodens Skördemarknad och Miljödagar, som ledare. Hundratals aktiviteter hölls i länet, fördelade på alla kommunerna, med tusentals deltagare. Och där fick vi äntligen med oss folkrörelserna. ”Jag kan inte räkna dem alla”, för att citera Ferlin. Vår bärande tanke var att en omställning av samhället börjar med att människor ändrar sin inställning, sitt sätt att leva och samtidigt ställer krav om förändring på samhällets beslutsfattare. Det är svårt att säga om vi lyckades, men jag tror att detta förarbete kanske bidrog till att lägga grunden till att Storgatan i Luleå 20 september 2019 fylldes med hundratals demonstranter som ville rädda klimatet, när Fridays for Future kallade till demonstration.  

Många engagerade människor såg över sin livsstil, drog ner på sin konsumtion och slutade flyga, men det syntes aldrig någon folkstorm för omställning i Norrbotten. Det som däremot märktes, någon gång efter 2010, var att industrin fattade intresse för en omställning bort från de fossila bränslena. Andra kan analysera bättre hur det gick till, men troligen var den internationella utsläppshandeln och trycket från de internationella klimatförhandlingarna avgörande. SSAB hade också en stor finne mitt i ansiktet, i form av att de utmärkte sig som Sveriges största klimatförstörare. God tillgång till billig fossilfri el, och utbyggnadsmöjligheter för vindkraften, var säkerligen ytterligare en orsak till att plötsligt var investeringsviljan i industrier i Norrbotten så stor.  

En annan sak, som inte har direkt med klimatomställningen att göra, var att Sverige aktivt gick in för att rea ut mineraltillgångar i markerna till företag från hela världen, men det perspektivet förtjänar en egen text.  

____________________________________________________________________________________________________________

Någon gång efter 2010 är bilden att industrier står på kö för att investera i Norrbotten. Det finns en logik i att den största industristrukturen i länet, stålframställningen från gruvor till masugnar, som står för gigantiska utsläpp av fossilt kol måste antingen läggas ner eller ställa om sin produktion för att inte förstöra klimatet. Det är också logiskt att många företag vill investera i vindkraften, eftersom inte bara metallindustrin behöver mängder av el för att bli av med fossilberoendet, utan även transportsektorn måste bort från de fossila bränslena. Allt detta gäller omställning av industrier och transport som redan finns i länet.  

2021 dyker så Fertiberia upp och vill etablera en jättefabrik för konstgödselproduktion här i Luleå. Något som inte alls har med omställning av den befintliga industristrukturen och transportväsendet att göra. Den enda förklaring jag ser är billig el. Den nya process som Fertiberia vill bygga här innebär vätgasproduktion och att elektrolysera luftens gasformiga kväve till flytande ammoniak som kan göras till fast ammoniumnitrat.  

Det växtnäringsämne som oftast är så begränsat i marken att det hämmar växternas utveckling är kväve, medan kväve i gasform är det vanligaste ämnet i luften där det utgör nära 80 %. Vegetationen kan dock inte tillgodogöra sig luftkvävet. Kvävet i marken kommer naturligt från kvävefixerande bakterier och från djurens urin. Mat som säljs KRAV-märkt får inte vara konstgödslad. Det får inte heller glömmas att övergödning och obalanser i näringsämnen är en av de kritiska planetära gränserna, så att mata in mer kväve i marken där det utlakas till vattnet är ingen miljövinst.  

Den vanliga industriprocessen för kvävekonstgödsel är baserad på fossil energi och ger mycket koldioxidutsläpp. Därför hoppas Fertiberia kunna marknadsföra sin fossilfria kvävekonstgödsel som ”grön”. Fast alla vet att gödselmedlen ammoniumnitrat och NPK lyser kritvita. Eller ska vi säga likbleka? Då ammoniumnitratlagret i Beiruts hamn exploderade i augusti 2020 dog minst 220 människor, 5000 skadades och 300 000 beräknas ha förlorat sina hem.  

Fertiberia, som numera vill kallas Power2Earth här i Sverige i sitt samarbete med Lantmännen och vätgasbolaget Nordion, har också en del i sitt bagage i sitt hemland, som de inte skryter om. I Huelva i södra Spanien har miljöavfall från Fertiberias konstgödselproduktion ackumulerats sedan årtionden i ett floddelta och täcker nu en yta om mer än 1000 hektar. Greenpeace säger att det utgör en kemisk bomb. Fertiberia vill åtgärda avfallet genom att täcka över det med jord. En lokal miljögrupp menar att det hotar både närbelägna våtmarker och Huelvabornas hälsa att bara gömma miljöavfallet under ett jordtäcke.  

Det känns onödigt att denna kvävekonstgödselproduktion kläms in bland industrisatsningarna i Norrbotten. Det bästa vore om planerna snarast stoppades.  

Det är sorgligt att politiker sväljer detta bete, men de har i ryggmärgen att allt som ger jobb är bra, ungefär som många av oss naturskyddare har i ryggmärgen att allt som innebär en ny industri är dåligt.  

Men det vi alla behöver lära oss är att skilja rosor från tistlar. Vilka industrisatsningar behövs för att få fram nödvändiga industriprodukter utan att vi förstör klimatet? Och är den rätta platsen för de satsningarna alltid någon annanstans?  

Lars Andersson, Luleå