Gállok
Gállok – en långdragen historia
Gállok, drygt 4 mil nordväst om Jokkmokk, är en långdragen historia, där gruvbolaget redan 2006 får undersökningstillstånd och fyra år senare börjar med provborrningar. 2013 pågick stora protester på platsen, samtidigt skickades ansökan om bearbetningskoncession in – något som länsstyrelsen fram till 2017 avstyrker två gånger, varpå frågan lyfts till regeringen.
Det rör sig om ett dagbrott för brytning av järnmalm, och enligt bolaget själva har fyndigheten en malmhalt på cirka 27 procent. Det kan jämföras med Kiirunavaara i Kiruna som har 50 procent, och Malmberget utanför Gällivare som har en malmhalt på 60 procent. Järn är heller inte en så kallad kritisk metall som behövs för omställningen till ett fossilfritt samhälle, och redan idag står Sverige för produktionen av 90 procent av Europas järnmalm.
FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och miljön, uppmanar i februari 2022 den svenska regeringen att säga nej till gruvan, samtidigt lämnas en namninsamling in mot gruvan som har mer än 71 000 underskrifter. Men i mars 2022 meddelar regeringen att de ger Jokkmokk Iron Mines AB (ett dotterbolag till Beauwolf Mining) bearbetningstillstånd (det som krävs för att starta en gruva) för gruvbrytning i Gállok. Naturskyddsföreningen överklagar beslutet 2023 till Högsta förvaltningsdomstolen, och under 2024 uttrycker Unesco stor oro över gruvplanerna som ligger i närheten av världsarvet Laponia.
Men i juni 2024 godkänner Högsta förvaltningsdomstolen regeringens minst sagt omstridda beslut att tillåta gruvplanerna i Gállok, och i oktober samma år möter Jokkmokk Iron Mines AB under ett samrådsmöte stark kritik för bristfälligt underlag inför ansökan om miljötillstånd.
Oåterkalleliga skador
Kritiken mot gruvan består av många olika faktorer. Att gruvor åsamkar oåterkallelig exploatering och stor miljöstörning är en del, Gállokgruvans korta livslängd som beräknas till 14 år ställs då mot vikten i att bevara ett område med höga naturvärden, bland annat skulle en sjö försvinna tillsammans med sina kringliggande skogar som delvis har mycket höga naturvärden. Gruvan och dess anläggningar skulle dessutom dela samebyn Jåhkågasskas marker itu vilket påverkar renarnas vandringsvägar. Gruvans avfallsmängder skulle även kunna påverka vattenmiljön i Lilla Lule älv och vidare nedströms, då avfallsdammarna riskerar att läcka vatten med giftiga rester till den omgivande miljön, föroreningar som skulle riskera dricksvattnet som tiotusentals Luleåbor får direkt från Luleälven.
Med sin närhet till världsarvet Laponia riskerar gruvan dessutom att orsaka oåterkalleliga skador på världsarvet, och då framför allt rennäringen som är en viktig del av världsarvets kulturvärden.
